..

Ja då var det dag igen.. Var bra längesedan nu men helt plötsligt kom panikattakerna tebaka.. Kan knappt andas..kallsvettas och på g te migrän.. Sova? Knappast! Om jag bara hade haft trygghet någonstans där jag verkligen kan koppla av utan stress, utan tjafs och bråk utan städig kännsla av att vara en parasit i vägen så skulle jag kunna hållt tillbaka detta panik anfall men ikke..

Denna sitvation måste verkligen ändras för detta kommer inte fungera någon längre stund till..allt känns så hopplöst och känns verkligen som jag blir överkörd av en lastbil om och om igen.. Fram och tebaka utan minsta stop någon stanns inte äns för växel byte utan evigt jävla liksinigt plågande..

hur mycket ska en människa få ta?! Egentligen?? Måste ju finnas något gräns.. Varför måste man ständig förlora det man byggt upp för att sedan behöva börja om på nytt och bygga upp det igen.. Vad är det för mening om det ändå bara ska rasa sammman gång på gång..varför forsätta bygga upp de? Enkelt för att man ej vill vara trasig för att man vill känna lycka ,varför kan inte alla känna lycka? Har jag missat något kvalifiseringsprov? Hmm måste ha gjort de..någonstanns på vägen..omprov tack!!?
Snälla!!
Löser sig alltid säger folk.. Joo rätt har dom har alltid lyckats lösa allt frågan är bara hur mycket ork man har kvar..går det ta semester från sitt eget liv? Sjukskrivning kanske?!
Nää så klart inte vore ju på tok för enkelt!
Börjar få slut på ider och ork nu..
Men det löser sig right..?!!..