Mitt monster vill ut!! Har verkligen lagt ner hela min själ i att vara snäll, trevligt och kärleks full.. För vadå? Inte en jävel som ser det ändå! Utan alltid samma visa om att "du klarar allt!" Tänk om jag inte gör det? En superhjälte har åxå känslor och börjar bli trött på att folk inte kan se hur jävla jobbigt jag faktiskt ha det utan vinkar bort det och du klarar dig.. När man själv sitter med era problem och tar sig tid till dom men när jag behöver någon prata med så är det "äsch du klarar dig och byter samtals ämne..
Är det konstigt jag blir hård, kall och känslo lös när jag känner mig ensamast i världen! Förväntas alltid att jag ska klara allt men jag gör ikke det! Har försökt kedja fast mitt monster och försökt jobba med det men folk är duktig på att sparka ner alla hinder av tegelstenar jag byggt upp väggen som håller monstret på plats!
Ge fan i att ta ner mina tegelstenar! Önskar att någon faktiskt skulle kunna hjälpa mig sätta tillbaka dom ner sparkade tegelstenarna istället för att låta mig gå genom allt själv. Vännerna säger alltid "jag finns här" vilket jävla skitsnack!! Då jag väl hör av mig så finns ni inte alls där! Men jag ska lyssna på eran katastrof men ingen lyssna på min.. Är det konstig att man är på väg in i väggen igen.. Är det konstigt att mitt mörker är på väg tillbaka när jag bara behöver en hjälpande hand att ta mig upp från backen..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar